Herakles 3

Jadu, nu var det åter till känslor. Jag tycker det är svårt att drabbas av känslor utav en bok. Däremot kan jag drabbas av känslor utav en film, om den är tillräckligt bra. Eller, känslor är ju ett rätt brett ämne. När jag läser boken så vill jag fortsätta läsa eftersom att den är bra. Den får mig inte glad, ledsen eller något annat humör. Den är bara spännande. Jag tror att författaren vill att man skall fatta sympati för Herakles, att allting inte blir som han vill. Det är det jag tror att mycket utav bokens budskap är; att livet inte alltid blir som man vill. Jag måste säga att jag tycker att Herakles nästan har två sorters personligheter. Eller, när han har chansen att råka riktigt illa ut så gör han det. Det är som om någon annan agerar i hans kropp, vilket inte är helt omöjligt att det är sant. Att det är någon av alla gudar som Herakles har retat upp som bara vill ge igen och förstöra för honom så mycket som möjligt. Ett exempel är när Herakles får sina vänner och sin familj vänd emot honom då han råkar döda en stackars ung kypare(sid 241). Han vänder då hela staden, hela världen emot honom med ett enda slag, ett slag som han själv inte ens uppfattar som hårt.

Jag har svårt att se Herakles som en helhjälte som t.ex. Batman. Batman gör nästan allting bra för folket, medan Herakles sabbar en väldigt massa för folket. Han gör ju även en massa bra, men jag tycker inte att det gäller för att klassas som en helhjälte. Man skall inte göra så mycket dumt, även fast det inte är med flit. Även om det inte är han som har agerat vid alla tillfällen så är det hans kropp.